Jag har dragit mig lite för att skriva det här inlägget, eftersom jag har känt att jag som sittande partistyrelseledamot bör ligga lite lågt i diskussionerna inför språkrörsvalet. I takt med att allt fler PS-ledamöter och andra partifunktionärer har gått ut öppet med sina åsikter så har jag ändå bestämt mig för att med detta inlägg förklara varför jag hoppas att Mikaela Valtersson blir nästa kvinnliga språkrör för Miljöpartiet.
Sammantaget har Mikaela en medial och kommunikativ förmåga i toppklass, hon har erfarenheten, kunskaperna och den bevisade skicklighet som krävs för att kunna leverera för fullt från dag ett, hon har minst lika goda förutsättningar som övriga kandidater att hålla fanan högt i miljöfrågorna och hon har en i partiet helt oöverträffad kompetens och trovärdighet inom de för partiets fortsatta utveckling helt kritiska ekonomiska frågorna. Jag har svårt att föreställa mig en bättre efterträdare till Maria Wetterstrand.
Så till den något längre versionen. I helgen har Miljöpartiet kongress. På ett sätt blir det ovanligt spännande, eftersom såväl båda språkrören som partisekreteraren och nästan halva partistyrelsen ska bytas ut. Ett av valen, det till kvinnligt språkrör, har omgärdats av särskilt mycket diskussioner, såväl internt som utanför partiet. Det finns i realiteten två huvudkandidater, även om flera andra duktiga politiker också ställer upp i valet. Det står mellan Åsa Romson, ny i riksdagen men en erfaren kommunpolitiker och valberedningens förslag, och Mikaela Valtersson, riksdagsgruppledare och ekonomiskpolitisk talesperson med drygt två mandatperioder i riksdagen bakom sig.
Många, även de som redan inför kongressen har bestämt sig, har talat om valet mellan Åsa och Mikaela som ett svårt val. Och det är det. Båda är duktiga, meriterade och har ett starkt stöd inom partiet. De är också i sin politiska inriktning och syn på de flesta sakfrågor väldigt lika. Och båda bedöms kunna samarbeta väl med Gustav Fridolin, som med överväldigande sannolikhet tar den andra språkrörsposten. Hur ska man kunna välja mellan dem? För mig själv var det inte uppenbart, utan jag velade fram och tillbaka en del i början. Till sist bestämde jag mig dock för att jag helst skulle vilja se Mikaela Valtersson som kvinnligt språkrör. Och när jag väl hade fattat beslutet så insåg jag att det svåra valet i själva verket hade varit lätt.
Det som jag ser som Mikaelas kanske allra största styrka i det här sammanhanget är hennes fantastiska förmåga att nå ut med politik. Både tidigare, som utbildningspolitiskt ansvarig, och nu, på det tunga uppdraget som ekonomiskpolitisk talesperson, har hon lyckats långt över genomsnittet när det gäller att skapa uppmärksamhet kring grön politik. Förutom språkrören och just Gustav Fridolin var hon den enda miljöpartist som jag kände till och hade lagt märke till innan jag själv blev partimedlem för drygt fyra år sedan. Det säger något. Hon har också under all den här tiden visat att hon verkligen har förmågan att kommunicera den gröna politiken på ett sätt som är både engagerande och övertygande. Och ytterst är det ju mer än något annat det som språkrörsuppdraget handlar om.
Utöver sin mycket starka förmåga att föra ut mp:s politik så har Mikaela ett antal andra egenskaper som jag anser skulle göra henne till ett utmärkt språkrör, såväl i allmänhet som särskilt just nu. För det första har hon en otrolig erfarenhet från rikspolitikens centrum. Hon har gjort sig känd som en tuff och effektiv förhandlare såväl vänsterut som högerut. Hon har gång på gång bevisat att hon kan leverera när det gäller. Med henne på en av språkrörsposterna så blir det ingen startsträcka efter kongressen, utan full fart framåt på en gång.
Mikaela har också en sakpolitisk profil som känns helt rätt i det här skedet i partiets utveckling. Miljöpartiet har ett fantastiskt förtroende i miljöfrågorna – faktiskt mer än något annat parti i någon annan fråga, enligt de mätningar som har gjorts. Och så har det varit ett tag nu. Jag hävdar därför att miljöfrågorna är det enda politikområde där ett mp-språkrör inte behöver bidra med personliga meriter för att göra partiet och dess politik trovärdiga i omvärldens ögon. Partiets institutionella trovärdighet i miljöfrågor är så otroligt stark, att varje person som överhuvudtaget har förmågan att göra språkrörsjobbet kommer kunna bära upp, vårda och använda sig av den trovärdigheten. Också kunnandet i miljöfrågor är så stort inom partiorganisationen att det knappast är språkrören själva som behöver stå för det. Att Mikaela faktiskt har en bakgrund som kommunal miljöpolitiker blir därmed närmast en bonus.
Vad Mikaela däremot har som särskiljer henne från övriga kandidater är att hon har en stark personlig trovärdighet och en djup kunskap inom två politikområden som jag tror kommer att vara avgörande för partiets utveckling de kommande åren: ekonomi och utbildning. Om vi på allvar vill hävda oss som en tredje kraft, vid sidan av S och M, så måste, måste, måste vi stärka vårt förtroende i ekonomiska frågor. I dagsläget är det ganska lågt. Mikaela som person, däremot, har med tiden kommit att åtnjuta allt större aktning hos såväl andra politiker som media och allmänhet när det gäller ekonomin. Där kan hon lyfta partiet i omvärldens ögon. Utbildningsfrågorna är inte riktigt lika viktiga i sammanhanget, men jag är övertygad om att det är ett område där vi har stor potential att ta för oss under den närmaste framtiden. Mikaelas bakgrund som lärare och utbildningspolitiker kan visa sig ovärderliga i sammanhanget.
När det gäller de ekonomiska frågorna har jag hört en del personer föreslå att det kanske är bäst att låta Mikaela fortsätta som ekonomiskpolitisk talesperson, eftersom hon gör det så bra. Jag tror att det är fel tänkt. Låt henne ta allt det hon har lärt sig och allt det hon har byggt upp där och föra upp det till språkrörsposten, där hon kan föra ut det med än mer kraft, och samtidigt använda sin skicklighet till att även lyfta fram alla andra viktiga gröna politikområden. Då finns det dessutom gott om tid och möjlighet för en ny ekonomiskpolitiskt ansvarig att fasas in. Blir Mikaela inte språkrör så kan hon, enligt våra stadgar, som längst vara kvar till 2014. Därför hoppas jag att kongressen på lördag väljer Mikaela Valtersson till språkrör, så att vi får ha kvar denna grymma politiker ett bra tag till!
Uppdatering 20/5: Mikaela Valtersson skriver idag på DN Debatt om sina visioner för Miljöpartiet. Läsning rekommenderas.
