Mitt öppningsanförande i utbildningsdebatten på partikongressen

25 maj 2013

Så här öppnade jag, som representant för partistyrelsen, debatten om skol- och utbildningsfrågor på Miljöpartiets kongress i morse:

Få saker är så intimt förknippade med den gröna ideologin som långsiktighet. Och få politikområden handlar så mycket om det långsiktiga perspektivet som utbildning. De politiska beslut vi fattar på utbildningsområdet påverkar inte bara dagens samhälle, och inte bara nästa generations samhälle. Nej, de bidrar till att forma den generation som kommer fatta beslut som påverkar nästa generation efter dem. Det är alltså stora frågor vi har att diskutera här idag.

”Genom skolan ska barn och ungdomar få viljan och redskapen att lära och utvecklas i livet. I skolan ska varje barn lära sig läsa, skriva och räkna, skapa och delta i samhällsdiskussionen, samarbeta och umgås med andra och påverka sin egen livssituation.” Så inleds förslaget till skolavsnitt i partiprogrammet. I det här förslaget formulerar vi en syn på skolan som innebär att ”elever måste sättas i centrum som de tänkande och kreativa individer de är”, att ”skolan ska ge varje barn möjlighet att vara sig själv och växa till den hen vill vara” och den ”ska vara en plats där elevernas naturliga lust att lära utvecklas”.

Vi talar också om utbildning – och bildning – utanför och efter det vi brukar kalla skolan. För att utvecklas som kunskapsnation, för att kunna möta vår tids stora utmaningar – såsom klimat, jobb och skolan själv – och också för att människor ska kunna utvecklas för sin egen skull så krävs högre utbildning av hög kvalitet, med goda möjligheter till ett livslångt lärande. Det krävs starka, fria lärosäten och en fri forskning.

Allt detta är i grunden åsikter som Miljöpartiet har uttryckt under lång tid. I det här förslaget till partiprogram tar vi dock ett steg, som delvis är nytt för oss. Vi tar steget ut ur klassrummet – det klassrum där Jan Björklund har stått i snart sju år och pekat med hela handen åt såväl lärare som elever. Vi tar steget att i vårt partiprogram inte försöka beskriva den bästa pedagogiken, utan den bästa politiken.

Vi vill se en skola präglad av tillit till elevens nyfikenhet och lärarens kompetens. Det är de som är i skolan varje dag, det är de som vet vad som krävs och vad som fungerar i verkligheten. Det vet de bättre än riksdagens ledamöter – ja till och med, Jan Björklund, bättre än utbildningsministern. Det här betyder dock inte att vi som politiker ska vara passiva. Tvärtom har vi väldigt mycket att göra: vi ska skapa förutsättningarna för skolorna, lärarna och eleverna att lyckas. Men vi ska göra vårt jobb, inte försöka göra deras.

Jag vill säga ett par ord om några av de yrkanden som finns på skolavsnittet. För det första: vinstfrågan. Partistyrelsens förslag är att den behandlas gemensamt för hela välfärdssektorn i avsnitt 5.7. Vi har därför föreslagit avslag på alla yrkanden om den frågan i skolavsnittet, även de som vi kanske håller med om i sak. Det är vår förhoppning att ni håller med om att partiprogrammet blir tydligare om vinstfrågan hanteras samlat i ett sammanhang.

För det andra: betyg. Vissa yrkanden vill att betygen ska avskaffas helt. En sådan reaktion är visserligen lätt att förstå givet den politik som Alliansregeringen har bedrivit, där mer betyg i fler steg i lägre åldrar har setts som en slags mirakelmedicin mot skolans alla krämpor. Men det här är ett gott exempel på när man ska fundera på om man som politiker verkligen vet bäst. PS förslag till linje i betygsfrågan grundar sig i vetenskapen: betyg kan aldrig, ska aldrig vara den enda formen av återkoppling till eleverna. Det duger de inte till. Däremot har de en roll att fylla exempelvis i urval till senare studier, där forskningen visar att de fungerar bra, och där de utgör ett viktigt komplement till högskoleprov, intervjuer och andra urvalsmetoder som alla bygger på hur man presterar vid ett enskilt tillfälle. Vi tror att det är viktigt med många vägar in på både gymnasiet och högskolan. Det finns all anledning att vara djupt kritisk mot hur betyg, på grund av politiska påbud, används idag, men vi ska nog också vara ödmjuka inför att skolan just nu är mer betjänt av lite arbetsro än av ännu en stor betygsreform.
För det tredje: religiösa huvudmän. Denna fråga har nästan varit uppe på varje kongress sedan jag blev medlem för sex år sedan. PS har i sitt förslag valt att stå fast vid den linje som alla dessa kongresser har slagit fast: det viktiga är utbildningens kvalitet och uttalade syfte, inte om huvudmannen är kommun eller kyrka, kooperativ eller moské.

I förslaget till nytt partiprogram ställer vi upp mycket ambitiösa mål för skolan, och vi åtar oss att göra ett hästjobb för att uppnå dem – men vi säger också att det inte alltid är vi som vet bäst. Vi vänder oss till lärare, till skolledare, till alla andra yrkesmänniskor i skolan – och till eleverna själva – och säger att vi vill ge er förutsättningarna att göra ert jobb. Vi vill ge er resurserna, vi vill ge er tiden, vi vill ge er tilliten. På så vis, tror vi, skapar vi en skola som är långsiktigt hållbar, och som med bravur kan bidra till ett långsiktigt hållbart samhälle.

Ett kort klargörande

21 oktober 2011

Jag har den senaste veckan fått lära mig en liten läxa i vikten av att vara noggrann med hur man uttrycker sig även i så pass till synes oskyldiga sammanhang som kommentarstrådar på Internet. Det började med att Torbjörn Wester (pp) skrev en debattartikel i SvD. Jag skrev en kommentar till denna på SvD:s webb. Denna har sedermera citerats eller parafraserats av, i vart fall, Torbjörn Wester själv, Christian Engström, Anna Troberg och Europaportalen på sätt som i varierande utsträckning skiljer sig från vad jag egentligen avsåg att säga i mitt ursprungliga inlägg. Jag skulle därför bara vilja göra följande korta klargörande.

  • Jag har absolut inte tyckt att något uttalande av Isabella Lövin har varit ”pinsamt” eller liknande. Jag har stor respekt såväl för hennes inställning i upphovsrättsfrågan (trots att jag själv inte delar den) som för henne som politiker och person och skulle aldrig uttrycka mig på ett sådant sätt. Det är helt enkelt inte värdigt en seriös politisk debatt.
  • Jag har inte i något läge ”känt mig tvingad” att markera mot Isabellas uttalanden eller försöka distansera partiet från dem. Det enda jag har försökt göra är att förtydliga det förhållandet att mp, liksom de flesta partier, inte tillämpar någon absolut och ovillkorlig partipiska, utan i flera fall tillåter sina nationella och europeiska parlamentariker att agera enligt sin egen övertygelse, så länge de har varit tydliga med vad denna är innan.
  • Jag har visserligen sagt att jag och många andra när en förhoppning om att Isabella ska svänga i upphovsrättsfrågan, men det handlar om – och enbart om – den naturliga inställningen att man gärna vill att de som inte tycker som man själv ska ändra sig och hålla med istället.

Jag tänker inte här och nu ge mig in i diskussionen i sakfrågan om upphovsrättens framtid, eller om vad mp:s ”partilinje” (inom citationstecken eftersom folk verkar tolka det uttrycket väldigt olika) egentligen är. Jag tänker inte heller i detalj diskutera frågor kring partipiskor kontra enskilda folkvaldas rätt att rösta i enlighet med sin personliga övertygelse (en annars intressant fråga som hänger samman med hur vårt svenska demokratiska system är utformat). Jag nöjer mig istället med att, som jag gjort ovan, försöka reda ut några av de missförstånd kring vad jag egentligen försökte säga i min kommentar på Torbjörn Westers artikel som tycks florera i diskussionen.

Grattis Gustav och Åsa! Nu kör vi!

21 maj 2011

Bland den amerikanska politiska kulturens många sidor finns det en sak jag verkligen gillar. Inom de två stora partierna så tävlar ju ständigt enskilda kandidater mot varandra om att bli partiets kandidat till det ena eller andra uppdraget, och personvalskampanjerna är ofta väldigt livliga, med kraftfull argumentation mellan de olika sidorna. Men. När valet är klart och en vinnare har utsetts, då sluter tidigare motståndare – ibland bittra sådana – gemensamt upp bakom vinnaren och går med samlad kraft ut och kämpar för sin i grunden gemensamma syn på hur man ska skapa det goda samhället.

Detta tycker jag är något att lära av. Att man kan ha riktig, rejäl intern konkurrens, men sedan ändå enas och arbeta tillsammans mot gemensamma mål. Det finns givetvis skillnader mellan USA och Sverige, men inte större än att vi kan ta till oss av grundtanken i denna tradition. Som jag tidigare har tydliggjort på den här bloggen så stöttade jag Mikaela Valtersson i valet till kvinnligt språkrör för Miljöpartiet de Gröna. Jag hoppades givetvis att hon skulle gå segrande ur det nyss avslutade valet. Nu vann istället Åsa Romson, och kongressen gav henne ett starkt mandat. Det är nu hon som gemensamt med Gustav Fridolin ska vara vårt partis främsta företrädare och som ska leda arbetet med att göra Sverige lite grönare. Och jag tror att det kommer att gå utmärkt.

Åsa Romson var den första miljöpartist jag hade en längre politisk diskussion med. Jag sprang på henne i mp:s valstuga i september 2006 när jag, efter att ha läst igenom hela partiprogrammet, hade en uppsjö av frågor och funderingar som jag ville få svar på. Hon svarade insatt, tydligt och pedagogiskt. Jag blev imponerad av henne, och genom hennes insats också av Miljöpartiet. Om hon kan föra ut den gröna politiken till svenska folket lika väl som hon gjorde till mig den där gången för snart fem år sedan, då kommer hon att bli ett mycket bra språkrör.

Nu är den interna kampen över. Nu vänder vi oss utåt och kämpar tillsammans. Grattis, Åsa och Gustav! Nu kör vi!

Svåra och lätta val – om att välja språkrör

18 maj 2011

Jag har dragit mig lite för att skriva det här inlägget, eftersom jag har känt att jag som sittande partistyrelseledamot bör ligga lite lågt i diskussionerna inför språkrörsvalet. I takt med att allt fler PS-ledamöter och andra partifunktionärer har gått ut öppet med sina åsikter så har jag ändå bestämt mig för att med detta inlägg förklara varför jag hoppas att Mikaela Valtersson blir nästa kvinnliga språkrör för Miljöpartiet.

Sammantaget har Mikaela en medial och kommunikativ förmåga i toppklass, hon har erfarenheten, kunskaperna och den bevisade skicklighet som krävs för att kunna leverera för fullt från dag ett, hon har minst lika goda förutsättningar som övriga kandidater att hålla fanan högt i miljöfrågorna och hon har en i partiet helt oöverträffad kompetens och trovärdighet inom de för partiets fortsatta utveckling helt kritiska ekonomiska frågorna. Jag har svårt att föreställa mig en bättre efterträdare till Maria Wetterstrand.

Så till den något längre versionen. I helgen har Miljöpartiet kongress. På ett sätt blir det ovanligt spännande, eftersom såväl båda språkrören som partisekreteraren och nästan halva partistyrelsen ska bytas ut. Ett av valen, det till kvinnligt språkrör, har omgärdats av särskilt mycket diskussioner, såväl internt som utanför partiet. Det finns i realiteten två huvudkandidater, även om flera andra duktiga politiker också ställer upp i valet. Det står mellan Åsa Romson, ny i riksdagen men en erfaren kommunpolitiker och valberedningens förslag, och Mikaela Valtersson, riksdagsgruppledare och ekonomiskpolitisk talesperson med drygt två mandatperioder i riksdagen bakom sig.

Många, även de som redan inför kongressen har bestämt sig, har talat om valet mellan Åsa och Mikaela som ett svårt val. Och det är det. Båda är duktiga, meriterade och har ett starkt stöd inom partiet. De är också i sin politiska inriktning och syn på de flesta sakfrågor väldigt lika. Och båda bedöms kunna samarbeta väl med Gustav Fridolin, som med överväldigande sannolikhet tar den andra språkrörsposten. Hur ska man kunna välja mellan dem? För mig själv var det inte uppenbart, utan jag velade fram och tillbaka en del i början. Till sist bestämde jag mig dock för att jag helst skulle vilja se Mikaela Valtersson som kvinnligt språkrör. Och när jag väl hade fattat beslutet så insåg jag att det svåra valet i själva verket hade varit lätt.

Det som jag ser som Mikaelas kanske allra största styrka i det här sammanhanget är hennes fantastiska förmåga att nå ut med politik. Både tidigare, som utbildningspolitiskt ansvarig, och nu, på det tunga uppdraget som ekonomiskpolitisk talesperson, har hon lyckats långt över genomsnittet när det gäller att skapa uppmärksamhet kring grön politik. Förutom språkrören och just Gustav Fridolin var hon den enda miljöpartist som jag kände till och hade lagt märke till innan jag själv blev partimedlem för drygt fyra år sedan. Det säger något. Hon har också under all den här tiden visat att hon verkligen har förmågan att kommunicera den gröna politiken på ett sätt som är både engagerande och övertygande. Och ytterst är det ju mer än något annat det som språkrörsuppdraget handlar om.

Utöver sin mycket starka förmåga att föra ut mp:s politik så har Mikaela ett antal andra egenskaper som jag anser skulle göra henne till ett utmärkt språkrör, såväl i allmänhet som särskilt just nu. För det första har hon en otrolig erfarenhet från rikspolitikens centrum. Hon har gjort sig känd som en tuff och effektiv förhandlare såväl vänsterut som högerut. Hon har gång på gång bevisat att hon kan leverera när det gäller. Med henne på en av språkrörsposterna så blir det ingen startsträcka efter kongressen, utan full fart framåt på en gång.

Mikaela har också en sakpolitisk profil som känns helt rätt i det här skedet i partiets utveckling. Miljöpartiet har ett fantastiskt förtroende i miljöfrågorna – faktiskt mer än något annat parti i någon annan fråga, enligt de mätningar som har gjorts. Och så har det varit ett tag nu. Jag hävdar därför att miljöfrågorna är det enda politikområde där ett mp-språkrör inte behöver bidra med personliga meriter för att göra partiet och dess politik trovärdiga i omvärldens ögon. Partiets institutionella trovärdighet i miljöfrågor är så otroligt stark, att varje person som överhuvudtaget har förmågan att göra språkrörsjobbet kommer kunna bära upp, vårda och använda sig av den trovärdigheten. Också kunnandet i miljöfrågor är så stort inom partiorganisationen att det knappast är språkrören själva som behöver stå för det. Att Mikaela faktiskt har en bakgrund som kommunal miljöpolitiker blir därmed närmast en bonus.

Vad Mikaela däremot har som särskiljer henne från övriga kandidater är att hon har en stark personlig trovärdighet och en djup kunskap inom två politikområden som jag tror kommer att vara avgörande för partiets utveckling de kommande åren: ekonomi och utbildning. Om vi på allvar vill hävda oss som en tredje kraft, vid sidan av S och M, så måste, måste, måste vi stärka vårt förtroende i ekonomiska frågor. I dagsläget är det ganska lågt. Mikaela som person, däremot, har med tiden kommit att åtnjuta allt större aktning hos såväl andra politiker som media och allmänhet när det gäller ekonomin. Där kan hon lyfta partiet i omvärldens ögon. Utbildningsfrågorna är inte riktigt lika viktiga i sammanhanget, men jag är övertygad om att det är ett område där vi har stor potential att ta för oss under den närmaste framtiden. Mikaelas bakgrund som lärare och utbildningspolitiker kan visa sig ovärderliga i sammanhanget.

När det gäller de ekonomiska frågorna har jag hört en del personer föreslå att det kanske är bäst att låta Mikaela fortsätta som ekonomiskpolitisk talesperson, eftersom hon gör det så bra. Jag tror att det är fel tänkt. Låt henne ta allt det hon har lärt sig och allt det hon har byggt upp där och föra upp det till språkrörsposten, där hon kan föra ut det med än mer kraft, och samtidigt använda sin skicklighet till att även lyfta fram alla andra viktiga gröna politikområden. Då finns det dessutom gott om tid och möjlighet för en ny ekonomiskpolitiskt ansvarig att fasas in. Blir Mikaela inte språkrör så kan hon, enligt våra stadgar, som längst vara kvar till 2014. Därför hoppas jag att kongressen på lördag väljer Mikaela Valtersson till språkrör, så att vi får ha kvar denna grymma politiker ett bra tag till!

Uppdatering 20/5: Mikaela Valtersson skriver idag på DN Debatt om sina visioner för Miljöpartiet. Läsning rekommenderas.

Alternativröstning i valet av språkrör och partisekreterare på Miljöpartiets kongress

30 mars 2011

Igår presenterade Miljöpartiet de Grönas riksvalberedning sitt förslagnya språkrör och ny partisekreterare. Som i de flesta fall är det en klar fördel för en kandidat att vara förordad av valberedningen, men i Miljöpartiet är det åtminstone kongressen och inte valberedningen som gör det faktiska valet. Flera av de övriga kandidaterna (som alla hade gått ut i förväg och berättat att de kandiderar, snarare än att bara undvika att säga rakt ut att de inte gör det) har redan deklarerat att de kvarstår, varför kongressen kommer att ha flera alternativ att ta ställning till.

Men, kan man fråga sig, innebär inte detta också en risk? Kan inte vissa av dessa kandidater riskera att ”stjäla” röster, antingen från varandra eller från valberedningens förslag, så att resultatet blir ett annat än det medlemmarna och kongressombuden egentligen ville se? Nej! På förra kongressen fick nämligen jag och Göran Hådén igenom en motion om att valen ska genomföras med alternativröstning, mer känt under den engelska beteckningen Instant-Runoff Voting, eller IRV.

IRV fungerar på så vis att de röstande, istället för att bara rösta på en kandidat, rangordnar ett antal kandidater (alla eller en delmängd). Man räknar därefter ihop alla förstahandsröster. Om någon kandidat då har fått en majoritet så är den vald – fler ville ju ha den än någon av de andra. Om däremot ingen tar sig förbi 50%-strecket så stryks den kandidat som fått minst antal förstahandsröster, varpå de som röstade på denne får sina andrahandsröster uppflyttade och omfördelade. Detta fortsätter tills någon har kommit över 50% (vilket kommer att ske så småningom, såvida det inte till sist återstår endast två kandidater med lika många röster var, men det är en annan historia). I praktiken blir det som om man hade genomfört ett stort antal röstningsomgångar och i varje omgång eliminerat en kandidat, men man låter de röstande avge alla sina röster på en gång.

Den största fördelen med IRV framför såväl pluralitetsröstning (dvs den med flest röster vinner) som tvårunderöstning (där de två kandidater som har fått flest röster går vidare till en andra omgång) är att incitamenten för taktikröstning är väldigt, väldigt små. De röstande behöver helt enkelt inte fundera över huruvida de ska rösta som de faktiskt tycker, eller om det är bättre att de lägger sin röst på någon de tycker mindre om, men som har större chans att vinna. Det lönar sig nämligen så gott som alltid att helt enkelt rösta i enlighet med sin egentliga åsikt.

Naturligtvis finns det nackdelar med IRV också. Den främsta är att det blir lite krångligare att rösta och att förstå hur röstsammanräkningen går till. Här nedan finns dock två korta videosnuttar som förklarar hur det hela fungerar.

Skriv jättegärna en kommentar här nedan om något känns oklart, så ska jag göra mitt bästa för att förklara.

Kandidat till partistyrelsen

12 maj 2010

På fredag börjar Miljöpartiet de Grönas kongress i Uppsala. Jag kandiderar då till partistyrelsen, där jag under det senaste året har suttit som Gröna Studenters adjungerade representant. Det sägs att kongressen ogärna väljer in nya styrelseledamöter under ett valår, men man måste ju försöka, eller hur?

Nedan följer min presentationstext från möteshandlingarna. Vill man veta mer om mig är man välkommen att höra av sig på jon (a) karlfeldt.net eller 0701-106336.

I januari 2007 gick jag, efter år av funderande, med i Miljöpartiet. Jag har sedan dess främst varit engagerad i Gröna Studenter, som jag var språkrör för 2008 och som jag är väldigt stolt över att ha fått vara med och lyfta från en liten förening med 200 medlemmar och två aktiva lokalavdelningar till ett välfungerande rikstäckande studentförbund på över 1000 personer.

Jag kandiderar till partistyrelsen för att jag vill vara med och påverka, men också för att jag verkligen tror att jag kan bidra. Partiets höga tillväxttakt och det kommande regeringsinnehavet tror jag är den största utmaning som Miljöpartiet kommer att ha ställts inför sedan inträdet i riksdagen. Våra invanda arbetssätt, våra gamla strukturer och i vissa fall våra principer kommer att sättas på prov. Jag har arbetat med demokrati- och organisationsfrågor i flera styrelser inom student- och ungdomsrörelsen, och i mitt yrke som managementkonsult arbetar jag nu dagligen med att hjälpa företag och myndigheter att bli bättre på det de gör och åstadkomma hållbar förändring. Jag tror att jag kan vara till hjälp i den spännande men utmanande tid som partiet står inför.

Min största ambition inom partiet är annars att fortsätta arbeta för att MP på så många områden som möjligt ska driva en praktiskt genomförbar politik, baserad på fakta, vetenskap och beprövad erfarenhet. Våra visioner är det inget fel på – vår gröna själ är stark. Men den gröna kropp i vilken den bor behöver fortfarande växa. Det vill jag hjälpa till att förverkliga.

Den som tycker att det sista låter intressant kan även läsa mitt linjetal för Gröna Studenter från partikongressen 2008 (ja, jag hette Jon Larsson då) eller – om man kommer på kongressen – besöka Gröna Studenters seminarium Vetenskapens roll i politiken, där jag kommer att delta i panelen, kl 10.15 på lördag (ja, det krockar med plenumdebatten om valmanifestet – men vad gör man?).

Argumentationsanalys: Carin Jämtin

20 april 2010

Förbifart Stockholm är inte egentligen en av mina egna hjärtefrågor (även om jag tycker att den är tämligen viktig), varför det känns lite konstigt att två inlägg i rad i min inte särskilt frekvent uppdaterade blogg tar sitt avstamp i den frågan. I samband med dagens överenskommelse mellan de rödgröna så noterade jag dock en sak som jag bara måste beröra. I förra inlägget var frågan vetenskap, idag är den argumentationsanalys.

Carin Jämtin kommenterar uppgörelsen bland annat med att redogöra för sin oförändrade ståndpunkt i sakfrågan:

– Jag backar inte i sakfrågan. Jag kommer att argumentera för att vi ska bygga förbifarten. Jag vill inte ha in fler bilar på Klarastrandsleden.

Detta är ett så kallat entymem, eller en ofullständig argumentation (syllogism). Vad Jämtin egentligen säger är följande:

Premiss 1: Om vi inte bygger förbifarten så kommer vi att få in fler bilar på Klarastrandsleden.
Premiss 2: Jag vill inte ha in fler bilar på Klarastrandsleden.
Slutsats: Jag kommer att argumentera för att vi ska bygga förbifarten.

Vad hon gör är dock att hon aldrig nämner premiss 1. Att på detta sätt utelämna en del av en argumentation är ett vanligt retoriskt grepp och görs vanligen i ett av två fall: antingen är den utelämnade delen uppenbar, varför den inte behöver nämnas, eller så är den tvivelaktig, varför man föredrar att inte dra uppmärksamheten till den genom att nämna den.

Jämtin är nog av uppfattningen att det är uppenbart att icke-byggandet av förbifarten kommer att leda till fler bilar på Klarastrandsleden. Själv är jag, liksom mitt parti, snarare av åsikten att det är ganska tvivelaktigt. Det må vara ytterst sannolikt om allt annat antas vara lika, men det är det ju ingen som förespråkar. Med kraftfulla kollektivtrafiksatsningar (förbifartens 30-miljardersbudget kan räcka en bit) och kanske också höjda trängselavgifter kan vi nog få antalet bilar på Klarastrandsleden att inte bara ligga kvar, utan kanske till och med minska.

Retorik är ett användbart ämne att studera. Dessutom roligt. Jag rekommenderar det varmt.

Konsten att blunda för fakta

31 mars 2010

Jag förstår faktiskt inte.

Att folk i allmänhet inte sätter sig in i olika samhällsfrågor i detalj får anses normalt, och jag tycker också att det är helt i sin ordning. Det får tyvärr följden att den allmänna opinionen ibland hamnar på tvärs med vad som får anses rationellt – och kanske vad folk skulle ha tyckt om de hade varit mer insatta. Då gäller det för politiker att vara såväl modiga som pedagogiska och fatta ”rätt” beslut trots folkets motstånd, och verkligen försöka att förklara varför man gör så.

Det jag inte förstår är när politiker och andra makthavare fattar beslut som inte är förenliga med kända fakta. Beror det på att de inte har fått en korrekt bild av dessa fakta så är det mest beklagligt, men om den nödvändiga kunskapen finns lätt tillgänglig och man ändå antingen inte tar till sig den, eller väljer att ignorera den, då är det riktigt, riktigt dåligt.

Det jag tänker på just nu är den planerade sexfiliga motorvägen väster om huvudstaden, Förbifart Stockholm. Många, däribland såväl intresseorganisationer som myndigheter och forskare, har angripit förbifarten med miljöargument. Ibland kan man tycka att alliansens och socialdemokraternas bemötande av dessa är undermåliga, men jag är ändå beredd att acceptera ett medvetet nedprioriterande av miljöaspekterna som en legitim avvikande åsikt. En åsikt jag inte alls delar och som jag gärna argumenterar emot, men ändå en som jag tillerkänner mina meningsmotståndare rätten att ha.

Så låt oss därför tillfälligt bortse från miljöaspekten. Då återstår frågan om förbifarten är en sund investering ur ett trafiklösningsperspektiv. Dess påhejare hävdar detta ivrigt (en starkt formulerad artikel i dagens DN var det som fick mig att till sist skriva denna text). Men där är experterna tämligen överens om att de har fel. Man behöver inte gå längre än till svenska Wikipedias artikel om trängselskatt för att hitta bra källhänvisningar till forskning som visar att stora vägbyggen är ett ineffektivt (både i bemärkelsen inte ändamålsenligt och i bemärkelsen inte resurssnålt) sätt att hantera trängsel. Motsvarande resultat finns på många fler ställen.

Det jag inte förstår är alltså hur de som driver byggandet av förbifarten som en lösning på Stockholms trafikproblem kan göra – kan tillåtas göra – det utan att bemöta de tydliga vetenskapliga argument som talar för att de har fel. Hur gör man för att blunda så för fakta, och hur gör man för att låta någon komma undan med det så enkelt?

EDIT: Precis efter publicering såg jag att några av mina partikamrater just har skrivit på DN Debatt och fört precis den typ av faktabaserad argumentation som jag skulle vilja se mer av i denna såväl som andra frågor.

SD för första gången signifikant över 4%

15 november 2009

Idag publicerar SvD novemberutgåvan av Sifos Väljarbarometer. Här, liksom många gånger förut, hamnar Sverigedemokraterna över 4%. Som statsvetaren Henrik Oscarsson påpekade i maj på sin mycket läsvärda blogg så har dock inget av dessa tidigare resultat placerat SD statistiskt signifikant över 4%. Sedan dess har Sentios septembermätning och United Minds oktobermätning visserligen gett SD 5.9 respektive 6.0%, men båda dessa institut använder webbenkäter i sin undersökning (Sentio delvis och UM enbart). Det betyder inte per automatik att deras resultat är mindre tillförlitliga, men det betyder att de inte är direkt jämförbara med övriga instituts mer traditionella telefonintervjuer.

Sifos novembermätning placerar dock SD på 5.8%, vilket är statistiskt signifikant över 4% med en mycket hög konfidensnivå. Och det är, som sagt, första gången detta sker i en traditionell, telefonbaserad opinionsmätning. Sifo kopplar den starka uppgången till den omfattande medieuppmärksamhet som partiet fått den senaste månaden, bl.a. i samband med Jimmie Åkessons omtalade debattartikel i Aftonbladet. Det ligger säkert mycket i det, men vi vet inte därigenom huruvida det är fråga om ett tillfälligt skutt eller en mer varaktig ökning. Jag anser dock att vi har anledning att vara oroliga; SD:s trend är klart uppåtgående, och de har en tendens att överprestera i skarpt läge (en svensk Bradley-effekt?).

Ska man nämna något positivt i Sifo-siffrorna så är det att Miljöpartiet de Gröna visar en imponerande uppgång på hela 2.1 procentenheter – den enda statistiskt säkra förändringen i mätningen. De Gröna ligger nu på 9.7% och befäster därmed ytterligare sin ställning som landets tredje största parti. Låt oss förtsätta växa, så att ett eventuellt SD-inträde i Riksdagen inte riskerar att få någon faktisk inverkan på politiken!

Även i:DN

Inget fullmäktigeuppdrag, men väl en plats på riksdagslistan

10 november 2009

Jag tänkte rapportera lite om resultatet för min egen del i det nyligen avslutade provvalet i mp Stockholms stad.

Mitt mål, eller kanske snarare min förhoppning, när jag bestämde mig för att kandidera var ungefär följande:

  • Kommunlistan: plats 10-15 (gränslandet ordinarie/ersättare)
  • Riksdagslistan: plats 15-20 (ungefär mitt på listan, ingen risk att bli invald)

När det stod klart för mig hur valprocessen/systemet egentligen såg ut, och hur många kandidater det fanns så insåg jag att mina chanser att nå dessa mål var ganska små. Detta mer än något av anledningen att jag är för okänd för de allra flesta potentiella väljarna. När det, som i kommunvalet, finns över 120 kandidater så börjar sannolikt de flesta väljare med att sålla bort alla de inte känner till någotsånär, bara på namnet. Då hjälper det inte att vara aldrig så kompetent, välmeriterad eller på annat sätt lämplig. Jag uppskattade mina chanser som följer:

  • Kommunlistan: 40% chans att nå målet, mest sannolikt resultat plats 25-30
  • Riksdagslistan: 10% chans att nå målet, mest sannolikt resultat plats 25-40

Nu har vi då facit, och jag kan konstatera att det gick klart sämre än väntat i kommunvalet, men i övre halvan av vad jag väntade mig i riksdagsvalet:

  • Kommunlistan: plats 47, efter kvotering/strykningar sannolikt ca plats 60
  • Riksdagslistan: plats 30, efter kvotering/strykningar sannolikt oförändrat

Detta betyder att jag mest troligt inte kommer med på kommunlistan överhuvudtaget, men däremot kommer jag med stor sannolikhet få titulera mig kandidat till Sveriges riksdag. =)

Lärdomen till nästa gång (om fyra år, vilket just nu känns som väldigt lång tid) är framför allt att jag måste vara betydligt mer synlig inom avdelningen, både genom att ta på mig uppdrag och genom att bara gå regelbundet på medlemsmöten och delta i aktiviteter.

Efter det initiala sticket av besvikelse över framför allt det oväntat dåliga kommunresultatet fick jag dock anledning att bli väldigt glad när jag såg nedbrytningen av mina 42 poäng i riksdagsvalet. Min egen röst borträknad så hade hälften av de som röstade på mig satt mig på första plats på sin lista, och i absoluta tal hade jag 11:e flest förstahandsröster. Peppande!


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 956 andra följare